Syster. Älskade.

Jag kan omöjligt förstå hur du mår, för jag har ännu haft turen att slippa något såhär fruktansvärt.

Det enda jag kan säga är att när jag mötte denna fina Lars för första gången fick han mig att skratta och le mer än vad jag någonsin hade kunnat förvänta mig i den miljön. Trots att platsen är väldigt ledsam, så märktes inte det på honom. Inte det lilla jag såg. Så djup och så mycket livsglädje. En sådan fin människa.

Och när jag tänker på hur glad han gjorde mig på bara 5-10 minuter, så vill jag inte ens tänka mig hur mycket lycka han har kunnat gett dig under flera veckor.

Detta har jag redan berättat för dig, och det finns så mycket mer jag vill säga och göra för att hjälpa dig. 

Men jag förstår också att du vill vara ensam och bara vara så ledsen du kan vara för det på ett sätt känns skönt. Att gråta är skönt, likaså att svära, ångra och skylla.

Så istället för att försöka och pusha dig med ord och blickar, rädd att säga fel saker, så skriver jag här och hoppas på att du kommer till mig om och när du känner för det. Jag vet att du läser detta.

För du vet ju att, vad som än händer så känns allting perfekt när jag är bredvid dig. 

Och jag gör också vad som helst för dig.

Jag sörjer denna fina, musikaliska, glada människa. Men jag skäms nästan över att säga det när jag tänker på hur mycket du sörjer. 

P, I Love You

L, R.I.P

Du vet att allt i livet har en mening, du ska vara tacksam för att du fick lära känna denna person med så stort hjärta.

Kanske allting någonstans långt inne känns värt allihopa?