DU

Varenda gång man ringer handlar allting om dig.

Dig, dig, dig.

DU har det stressigt hit och stressigt dit, det är DIG det är synd om, du pratar om det finaste du har och att du inte skulle kunna leva utan.

Allt handlar om dig. Er.

Vi då? Vi som sitter och väntar, vi som saknar, vill, men kan inte. Vi som vill ta del av det DU har. Som på ett sätt också är vårt.

Du skyller på oss, det är hans fel han har betett sig fel. Men vem är det som nekat oss i 4 år?

Vem är det som har hållt oss borta när vi har försökt?

Det är DU.

Det du känner, känner också vi. Skillnaden är att vi känner mer för att vi också saknar, du känner och har.

LYLLO

Livet är orättvist, det har jag alltid sagt. Men just detta är ditt fel, du hade kunnat gjort ett val för längesedan som hade varit det bästa för oss alla. Istället har DU lett oss till denna röran. 

Hur tror du jag känner när jag för höra att det finns andra versioner av vad som egentligen är jag? 

Hur tror du han känner när han får höra att det finns andra versioner av vad som egentligen är honom?

Ibland känns det försent, trots att jag vet att vi har hela livet framför oss. Hela livet på oss att skapa ett slags band, men att skapa just DET bandet..... det är försent.